Petrus försöker förklara

På tisdagen var tanken att laget skulle reda till Lagos för att dagen efter ta flyget till Sydafrika. Som vanligt är det lite oklart. Det bestäms iaf att vi skulle ge oss iväg och att vice Supervisor (Charles) skulle komma till Lagos dagen efter med våra pass som vi fortfarande inte hade fått. Vi begav oss in till centrala Warri där de andra första hämtar ut sina visum som precis kommit (framförhållning?!) För att sedan bege oss till ett företag som säljer bussresor. Motsvarande SJ eller Swebuss. Där köpte vi biljetter till Lagos och påbörjade vår långa resa. Bilderna nedan är på bussen innan och utan. 14 personer plus mycket packning blir ganska trångt. Inredningen bestod av träbänkar med beklädnad. Som inte allt för ovanligt inga säkerhetsbälten. Detta hade vart okey om trafiken och chauffören hade vart lite sansad. Vi färdas tidvis mycket snabbt. 120 km/h på minst sagt förfärliga vägar, galna omkörningar, folk som springer över och längs vägarna, osv. Man inser att man ständigt är ett ögonblick från döden för händer nått kommer plåtdjurets man färdas i inte ge än ett mjukt omfamnade. Efter ett tag inser jag att det inte är så mycket att göra utan man får finna sig i det hela. Åtta timmar senare är vi framme i Lagos och hotellet vi skulle övernatta på.

På kvällen börkar de andra studenterna protostera på budgeten de fått för mat. De är budgetart för 10 rand/dag. Dvs vad en flaska vatten kostar. Ni börjar kanske så smått förstå hur illa det är ställt med pengar i Nigeria och vilken kris de har där då man ens kan föreslå en sådan budget. Dagen efter händer inte så mycket (till att börja med). De väntra på pengar till flygbilljeter och klartecken från skolan. Tror även att de efteröverläggningar fått löften om utökad matbudget. Efter att mest ha sovit och lyssnat på musik hela förmiddagen beger vi oss ut i Lagos för att utforska och besöka en marknad. Förutom det vanliga som mat osv så var det man sålde här i stort sett vad vi hemma slänger eller kör till nån central. Gamla kläder, mobiler, datorer, tvättmaskiner, köksmaskiner, cyklar. Det hela får mig att tänka på Macklemores- Thift shop där han sjunger "one man's trash is another man's come up"

För att ta sig mellan marknaden och hotellet tar man buss vilket i sig som vanligt är lite intressant. En cafför och en infösare/kassör. Bussen åker efter en bestämd rutt och stannar lite då och då. Infösare ropar ut var han ska och folk hoppar på och av. Bussarna är ombyggda gamla folkavagnar och när jag säger buss låter det som att de har kollektivtrafik vilket inte riktigt stämmer. Varje buss är en egen bussiness.

I Lagos var vi tvungna att ta oss över några större och vältraffikerade vägar. Detta var tillräckligt läskigt för att vara värt att nämna. Det hela gick till så att man stod vi sidan av vägen och väntade tills man hittade ett läge. Sedan springer man över och försöker undvika att bli allt för överkörd

Mitt i trafikkaoset hittade vi en lite fin park och vi satte oss där, åt lite mat och spelade spel.

Det är i detta lugn kalabaliken startar. När vi sitter och spelar spel får vi ett telefonsamtal om att vi ska ta ett plan samma kväll. Vi hade innan fått signaler om att vi skulle få skjuta upp det hela en dag till torsdagen istället. Klockan är nu lite över 17 och gaten stänger kl 22. Vi rusar tillbaka till hotellet och försöker få tag på biljetter och packa. Jag tror jag lyckas köpa en biljettet men får inget bekräftelse på detta. Sidan jag använder är jättekass och jag loggas ut hela tiden. Allt detta med segt 3G på mobilen. Rita lyckas inte alls då hennes kort inte fungerar. Vi försöker med mitt kort men fungerar inget vidare, sedan försvinner hennes bokning spårlöst så hon får börja om. Supervicorna har också problem och lyckas bara beställa 3 biljetter innan deras kort spärrad pga för stort uttag. De försöker lösa detta genom att skicka pengar mellan konton och att kontoret på universitetet hjälper dem köpa. Innan något av dessa problem löser sig ger vi oss ut på gatorna för att hitta en taxi till flygplatsen. Vi hittar en taxi och tränger oss alla 7 in i den. På vägen till flygplatsen försöker jag få bekräftelse på min betalning och för över pengar på mina kort. Rita försöker få hennes pappa i Tyskland att betala biljetten och supervicorna i framsätet fixa betalningen på de återstående 2 biljetterna. Samtidigt som detta bryter en häftig diskussion om vad taxiresan borde kosta. Taxichauffören har inte undgått att se desperationen och har ett gyllene tillfälle att ta bra betalt. Väl framme på flygplatsen finner vi oss snart uppe på flygbolagets kontor för att ordna våra problem. Ett kontor som är på väg att stänga för dagen. Det visar sig att min bokning inte är giltig eller på fel dag på nått konstigt sätt. Jag har sett att pengar dragits från mitt konto så jag är förvirrad. Den enda utvägen blir att köpa en till biljett. De andra lyckas också lösa sina problem efter många om och men. Tiden är nu knapp och de håller på att stänga incheckningen. Vi lyckas iaf alla checka in och beger oss till nästa hinder. Tullen...
Jag och Rita fick trots våra visum bara tillstånd att stanna i landet 1 månad. Det har nu gått mer än en månad för oss båda och vi har då gjort oss skyldiga till :overstay". Det verkar även som att de andra också har nått problem. Som vanligt är det vält oklart och godtyckligt. Vi skickas lite fram och tillbaka mellan olika stationer. Rita lyckas i tumultet få en stämpel, jag är inte lika lyckosam och blir tillkallades till en äldre barsk herre som styr hela operation. Han förklarar att jag varit där i mer än en månad och att det inte går för sig om man inte betala en summa pengar beroende på hur länge man vill stanna. I mitt fall är det 200 eller 1000 dollar, oklart vilket. Han förklarar sedan att jag betala honom så kan han glömma för denna gången och jag kan gå min stämpel. Jag betalar honom 5500 Naira. Vilket är 100 kr, lite i jämförelse till 200-1000 dollar. Jag lyckas få min stämpel och kan gå till flygplanet. Det är många aspekter med detta som är sjukt.
1. Varför ska jag betala extra pengar när jag redan fått visum för i mitt fall 180 dagar?
2. Jag fick ingen information om detta innan jag kom till Nigeria, det finns ingen information någonstans jag hittat, det enda är ett plakat jag sett på flygplatsen.
3. En av de andra interna besökte ett imigration center som ska ta hand om detta och hänvisades till att betala avgiften på flygplatsen, på flygplatsen fick jag ingen information om hur denna avgift skulle betalas, inte heller plakatet ger något om detta.
4. Ingen av alla interner som varit i nigeria innan har betalat denna avgift utan alltid sluppit undan eller betalt en muta.
5. Jag begår nått slags brott och betalar en muta för att skippa straffavgiften.
Jag tror hela systemet är upplagt för att mutor ska kunna tas av tullpersonalen.
Vi lyckas iaf alla ta oss igenom och borda flygplanet.

Vi flyger hela natten och kommer fram till ett nyvaket Johannesburg. Vi tar oss sedan till Pretoria där vårt hotell ligger. Eftersom vi är så tidiga får vi inte våra rum. Vi drar oss då ut på stan för att hitta lite mat och fördriva tiden. Eftersom det är tidigt på morgonen har de flesta affärer inte öppnat ännu men vi lyckas tillslut hitta lite mat. Sedan får vi våra hotellrum och vi kan få vår först vila på mer än ett dygn. Det har vi det här laget blivit torsdag eftermiddag och en väldigt lugn dag som istället blev den kanske stressigaste dygnet någonsin avslutas med en napp på hotellrummet.