Språk, arbete och mutor
Hej har blivit dags sammanfatta vad som hänt i veckan och reflektera lite över det. Sedan sist dvs söndag förmiddag har det som vanligt hänt otroligt mycket. Kan inte fatta att jag bara vart här i tre veckor, känns som tre månader. Med många nya intryck känns tiden längre.
På söndagskvällen begav vi oss in till ett av de finare hotellen i stan. En komedishow med det bästa landet hade att erbjuda skulle äntra scenen. Från första stund jag riktar min koncentration ner mot scen inser jag att så mycket humor kommet det inte bli ikväll. Detta då jag under hela kvällen förstår färre än 10 ord och inte en endaste full mening. Detta pga att ljudet var väldigt dåligt och språket obegripligt. Man verkar tro på något slags linjärt samband där allt blir bättre ju högre volymen är, ofta (alltid) med dålig utrusting. Kvällen blev alltså inte lyckad då vi mest satt oförstående, riskerade vår hörsel och hade betalt en relativt god peng för det. Det jag iaf till en början tyckte var roligt är hur otroligt annolunda deras språk är, jag slutar aldrig förundras.
På söndagskvällen begav vi oss in till ett av de finare hotellen i stan. En komedishow med det bästa landet hade att erbjuda skulle äntra scenen. Från första stund jag riktar min koncentration ner mot scen inser jag att så mycket humor kommet det inte bli ikväll. Detta då jag under hela kvällen förstår färre än 10 ord och inte en endaste full mening. Detta pga att ljudet var väldigt dåligt och språket obegripligt. Man verkar tro på något slags linjärt samband där allt blir bättre ju högre volymen är, ofta (alltid) med dålig utrusting. Kvällen blev alltså inte lyckad då vi mest satt oförstående, riskerade vår hörsel och hade betalt en relativt god peng för det. Det jag iaf till en början tyckte var roligt är hur otroligt annolunda deras språk är, jag slutar aldrig förundras.
Bild 1: Hotellet där showen var
Bild 2: BIld på showen
I Nigeria är det officiella språket engelska men det är inte den engelska jag och vi som europerer är vana vid. Man pratar en variant av engelska som kallas Nigerian Pidgin english. Jag hade förväntat mig att dialekten skulle vara annorlunda här nere men jag hade inte förväntat mig ett annat språk. Pidgin är en blandning av de olika lokala modersmålen och engelskan. Att Nigeria är ganska isolerat från omvärlden gör att språket kan utvecklas på ett annat sätt. Tänk tex på Skottland, där har man sin egna dialekt och det kan vara väldigt svårt att hänga med i svängarna men Skottland har iaf god kontakt med omvärlden och inga lokala modersmål vilket borde göra att språket inte blir allt för annorlunda tänker jag. Man kan ibland stå och lyssna på en konversation utan att förstå ett dugg och man får många gånger be de man pratar med repetera. Uppenbarligen ska Pidginet vara extra utbrett i Warri och Delta där jag är på vardagarna.
Några vanliga ord och fraser:
How far?/ how far nah? - tja läget?
I dey/ I dey fine - det är bra
No wahala- inga problem/ ingen stress
Oyibo - vit person
I wan chop - jag vill äta
Oghenetega - "God is worthy to be prised". Det namn jag fått på det lokala språket Orobo
Jag är ännu inte allt för bra på Pidgin men de blir väldigt glada när man försöker.
Dagen efter skulle jag få erfara att språksvårigheter kan ställa till det. Vi åker med the Dean of technology mellan Benin City och Warri. Så på söndagen hade jag ringt hennes chaufför och kollat läget, men uppenbarligen inte försått var vi skulle bli uppplockade. Det gick inte mycket bättre dagen efter när han superstressad skriker på pidgin i telefonen och försker förklara var vi ska i en helt ny och okänd stad. Efter många om och men och lång försening hittade vi rätt. De var dessutom sedan innan försenade så de var inte jätteglada. När jag skulle be the Dean om ursäkt för förseningen kollar hon bara upp på mig och vi stirrar på varandra under tystnad i socialt obekvämt många sekunder. Jag försökte hålla masken och se ångersfull ut men situationen var i mina ögon absurd/rolig. Jag satte mig utan att hon sagt ett ord. Efter några minuter är allt som vanligt och den dåliga stämningen märks inte längre av. Detta är antagligen något typsikt, att man visar vad man tycker och sedan går vidare. Hemma i Svergie skulle man försöka släta över det hela och inte visa sitt missnöje utan hålla det för sig själv men inte glömma i första taget.
Väl framme i Warri började min första hela jobbvecka. Det är kanske på tiden att jag förklarar vad jag egentligen jobbar med på dagarna. Det enkla svaret är att det är en bra fråga och inte så mycket.
Jag är med i deras bidrag i Shell eco marathon. Man bygger en bil som ska vara brännslesnål och tävla med den i Sydafrika i oktober. Projektet har redan pågått ett bra tag och bilen är nästan färdigställd. Mina kunskaper i kemiteknik har föga förvånande inte varit till allt för stor hjälp. Det har varit väldigt svårt att göra nått, det är inte helt lätt att hoppa in i ett långt gånget projekt. Det finns dessutom väldigt lite struktur och vägledning att ta hjälp av. Detta är väldigt frustrerande, man mår mycket bättre av att ha nått att göra. Nu får man mest stå på sidlinjen. Rita har haft samma problem även om hon är mekanisk ingenjör. Det hela blir ännu tråkigare iom att verkstaden är väldigt slamrig så det är svårt att prata med andra. Detta kommer förhoppningsvis att förbättras nästa vecka då det inte kommer vara lika många elever där då. Sedan ska det sägas att ingen jobbar särskillt hårt eller har mycket att göra. Arbetstempot är ett helt annat från hemma. Att någon sover på jobbet är något man ser varje dag, både på mitt jobb och lite varstanns. Ett annat exempel är när sa chefen (The supervisor) en av dagarna sa att vi skulle börja jobba kl 08:00 dagen efter. Jag var ensam där kl 08:00, den första kom 08:30 och de andra droppade in först kl 09:00! Jag ställer inte längre klockan på morgonen utan går till jobbet när jag är klar helt enkelt, skulle tro att det är åt det hållet det fungerar. Över lag får man varva ner och förstå att saker tar den tid det tar. När jag tänker efter så har jag inte bråttom någonstans eller har något specielt jag måste åstakomma under min tid i Nigeria, så varför stressa. Jag kan lika gärna sitta fast i det Nigerianska trafikkaoset eller nått annant utan att ha anledning att bli särskillt frustrerad, no wahala.
Nedan kommer några bilder på verkstaden, de jag jobbar med och bilen.
Bild : Verkstaden
Bild: Stor del av laget
Bild : Tom verkstad när jag kom "tidigt" dvs i tid
Bild : Väger bilen, viktigt att den är lätt
En av dagarna begav vi oss ut i stan för att köpa en gasbrännare. Detta så att vi ska kunna koka lite mat själva. Innan har vi fått förlita oss på att någon slags husmoder i studenthostelet. Hon kommer dock inte koka mat nästa vecka då många studenter försvinner på lov. Förutsättningarna för matlagning är inte helt fantastiska egentligen. Bara att det inte finns kylskåp eller närliggande marknad/affär gör att vi för det mesta måste förlita oss på torrvaror. Köksredskap är också sådant jag också får börja köpa på mig en enklare uppsättning av.
Bild nedan på när vi köper gasbrännaren.
På fredagen testkörde vi bilen och körde ett varv runt universitetsområdet. Allt verkade fungera ganska bra. Efter provkörningen hade hela eco marathonteamet ett möte med supervisorn. Kontentan av mötet var att det inte fanns pengar och att endast ett fåtal av medlemmarna skulle få möjlighet att åka till Sydafrika för att tävla. Förutom the supervisor och vice supervisor så är det endast tre andra. Detta av ett lag bestående av 11 personer inklusive mig och Rita. Väldigt tråkigt och en stor besvikelse för alla som jobbat och hoppats på detta. Jag och Rita kommer dock kunna följa med då vi kan vara självfinnansierade. Känns också lite knepigt då vi bara vart på projektet i någon vecka men kan åka med för att vi kommer från helt andra ekonomiska förutsättningar. Nedan några bilder från provkörningen.
Nu lördag och vi var tillbaka i Benin City med de andra internerna. Vi begav oss ut på vägarna norrut för att åka till en bergskedja. Vi stannade vid en handelsplats/exportplats för plantanes. Helt enkelt en knytpunkt där plantanes fraktades till via båt för att säljas och transporteras vidare på vägarna. Mycket människor och plantanes.
När man ger sig ut på vägarna i Nigeria är ett självklart inslag ständiga polis och millitärkontroller. Denna dagen passerade vi åtta kontroller en väg (lite över 10 mil). Vanligtvis vinkas man bara förbi eller stannas lite kort för hälsa och förklara vad man är påväg. Militärer och poliser har dock en bisyssla, att ta mutor av förbipasserande. Vanligen går det bra att bara räcka över en peng och sedan åka vidare. Gör man inte det så rikserar man att bli stoppad och kvarhållen ett längre tag. Ibland blir man stannad och kvarhållen för att de ska kontrollera något. Det finns nästan alltid något för polis/millitär att anmärka på med tanke på fordonsflottans bristfälliga kvalitet. Dessutom är byrokratin inte den enklaste, man behöver en mängd papper och förnurligt nog blir de ogiltliga lite då och då på olika datum. Det vill säga polisen/militären kan väldigt ofta hitta mer eller mindre legitima anledningar att hålla dig. För att de ska se mellan fingrarna för vad de nu hittar på för anledning ger man en muta. Denna dag blev vi kvarhållen vid en av poliskontrollerna. Några av Otabors papper hade blivit ogiltliga. Som med allt annat är priserna inte satta utan förhandlingsbara. Så 1000 Naira och en ca kvarts försening var vi på väg igen. När poliser ser oyibos (vita personer) sittandes i bilen stiger priset så utgångsläget för Otabor kan vara lite vanskligt men erfarenhet och att vi är studenter hjälper (dvs inte rika oljearbetare). Ibland kan det vara en fördel at vara utlänning dvs de stannar oss inte. Kanske av gästvänlighet, rädsla för att vi har makt eller kommer från någon människorättsorganisation. Poliser och militärer är vanligen som alla andra väldigt trevliga och intresserade när de ser utläningar vilket även var fallet denna gången. Menad Otabor höll på med utgångna papper och mutan pratade vi om tysk fotboll med några av polismännen. Det kan dock bli otrevligare situationer. För någon veckor sedan när Hannes, Felix (två av de tyska internerna) och Otabor reste till Lagos blev de stannade och kvarhållna ett långt tag. ID kort blev fråntaget, alla pengar och en av poliserna avfyrade varningsskott.
Bild : Bunt av papper som man behöver ha i bilen, några har gått ut.
En bild på ett klassiskt pothole nedan. De är djupare ofta vattenfyllda gropar i vägen. Inte helt konstigt är det vanskligt att passera och det gör lite ont i hjärtat när bilen skrapas och kränger. Fordon, ofta lastbilar som inte lyckas passera potholen/går sönder när de försöker blir kvarlämnade och försvårar passagen ytterligare.
Bild : Pothole
Okey väl framme i Idanre Hills begav vi oss ut på vandringen upp mot topparna. Här uppe har det bott folk i århundraden tills början på 1900-talet. Nu bor de nere i dalen men det finns uppenbarligen fortarande en kung och traditionerna lever kvar. En av bilderna är på en av ruinerna och en mängd tjurskallar. Varje år en kung regerar läggs en skalle till samlingen. Den nuvarande kungen har imponerande 40 skallar. Det var väldigt roligt att komma ut i den vackra naturen. Det är egentligen första gången sedan jag kom till Nigeria. Bort från smutsen, oväsendet och stank till vacker natur, ljuvliga dofter och bara naturliga ljud.
Bild : Ruinen med kungens tjurskallar
Bild: Vatten som till och med gick att dricka
Dagen efter söndag ägnade vi åt att handla på marknaden och sedanre på kvällen besöka en bar med livemusik. Snip snap vecka slut :)
/ mvh Oghenetega