Eco marathon och Sydafrika

På torsdagen (förrförra) när vi slumrat klart begav vi oss in till racingbanan. Det är en bit dit så de hade gjort upp med en chaufför som kör oss fram och tillbaka. Chauffören och relationen med honom är lite spännande. Han är alltid sur och irriterad på oss. Ofta handlar det om pengar eller om att vi är sena. Men på ett annat sätt verkar de komma bra överens och gilla varandra. Kanske är det lite spännande att köra ett gäng Nigerianer. När vi kom till racingbanan var invigningen redan avslutad men det fanns mat kvar (free food). Nästkommande dag började arbetet med att få bilen färdig för race. Jag jobbade med den elektriska delen där alla kablar skulle kopplas ihop och se till att de olika komponenterna fungerade. Komponenter som lampor, elektrisk motrotstart, ultraljudsavståndsmätare, LED skylt, tuta och kontrollbräda. Efter att vi monterat och gjort bilen färdig och startklar måste bilen genomgå en teknisk inspektion som arrangörerna står för. Vår bil misslyckades på en rad punkter. Tex säkerhetsbältet var felmonterat, golvet för vekt, brandväggen mellan cockpit och motor för liten osv. Mest kritiskt var frambrommasarna som inte var tillräckligt kraftiga. Nästkommande dag fixade vi allt förutom bromsarna. Bromsarna vi hade gick inte att fixa och alla affärer var stängda. Så vi fick avsluta även lördagen utan en startklar bil. Hoppet stod till söndagen, sista tävlingsdagen. På morgonen gick jag och supervisor till en cykelaffär för att köpa nya bromsar. Eftersom de varken har pengar eller fungerande bank/kreditkort fick jag köpa bromsarna åt dem. Att det inte har funnits pengar var under resan ett återkommande tema. Så pass illa att de för det mesta ätit bröd och äpplen en gång om dagen, knappt haft pengar till hotell och taxi men och på söndagen blev det hela ännu mer kritiskt när deras enda fungerande kort försvann. Jag och Rita fick då också betala deras hotellrum. De har det inte lätt. Dels är deras valuta supersvag och de verkar som att Nigerianska kort har blivit obrukliga internationellt i dagarna detta upp på en minimal budget. När vi köpt bromsarna begav vi oss så snabbt vi kunde till racingbanan. När vi kom fram var klockan lite över 10 och banan stängde för racing kl 14 så det var ont om tid. Efter några hektiska timmar hade vi satt dit bromsarna. Inte den snyggaste lösningen med två bromshandtag på ena sidan (alltså 3 totalt) men vi lyckades nu passera bromskontrollen. När vi hade fixat bromsarna hade vi istället skapat ett nytt problem, denna gång var det gasreglaget. Vi misslyckades alltså ännu en gång med den tekniska inspektionen. Åter igen till verkstaden jobbade vi desperat med att lösa problemet. Vi löste det och passerade kontrollen med en halvtimmes marginal. Vi kunde nu utföra ett godkänt försök och ett misslyckat. Det lyckade försöket gav oss en bränsleförbrukning på 52 km/l. Detta lede till en andraplats i tävlingen för energieffektivitet. Detta med 7 deltagare i vår klass så ganska bra! Jag har dock känslan av att några av de andra inte var helt nöjda. Det verkar vara väldigt viktigt att vinna någon slags utmärkelse så att man kan ta hem en prispokal eller liknande. Man är väldigt stolta över vinsten från förra året. Då vann man effektivitetstävlingen och ett innovationspris (vilket inte delades ut i år). Då var det endast 3 deltagare i klassen jämfört med 7 i år. Placeringen i år är alltså statistiskt sätt bättre med 1/3 chans att vinna förra året och 2/7 chans att komma 1-2a i år.

Nästkommande dag (måndag) gjorde vi inte mycket, promenerade till ett shoppingcenter och utnyttjade det snabba och gratis Wi-Fi som fanns på hotellet. Jag laddade under min vistelse ner nästan 700 poddcast på min mobil för att bunkra upp för Nigeria.Jag och Rita tyckte inte riktigt detta gick för sig att bara sitta på hotellet när man väl är i Sydafrika så vi ordnade så att vi kom iväg till Pretoria dagen efter. Dvs jag, Rita och de tre grabbarna. Pretoria är en av Sydafrikas huvudstäder och det finns en del saker att se. Nigerianer är inte direkt vana vid att turista och sightseeinga så det var kul att göra en turisttur genom staden med dem, att för första gången vara riktiga turister. Så vi gjorde det vanliga, gick runt, kollade och tog kort. Pretoria var väldigt fint speciellt såhär års då de hade massor av träd som blommade i lila, men även gamla fina byggnader. 

 
 

Dagen efter begav sig den Nigerianska delen av laget tillbaka till Nigeria medan jag och Rita stannade kvar. På eftermiddagen begav vi oss till en lejonpark. Där kunde vi se lejon från en slags burbuss. Lejonen är semifria, de vandrar fritt i ett inhägnat område och blir matade. Vi såg även antiloper, impala, vildhundar, gnu och struts. Vi fick sedan komma in i en bur där vi kunde klappa lejonungar och en annan med en jepard. Det var kul att kunna komma dessa magnifika djur så nära. 

 
 
 
 
Dagen efter (torsdag) åkte vi in till Johannesburg och hoppade på en hopp och hopp off buss. Ett mycket effektivt sätt att se staden på. Vi åkte sedan tillbaka till hotellet. Där blev vi upplockade av en kvinna, Annelie. Det hela startade med att jag började prata med en man på racingbanan och han bjöd nu hem oss till sin ranch. Han hade bjudit ditt hans dotter och son var med i ett av Shell eco marathonlagen, Annelie (flickvän) och två andra kompisar som också var med i laget. Han hade vuxit upp på ranchen och det var hans föräldrar, som vi också träffade som hade anlagt den. Nu är det ett hotell och konferenscenter. Vi grillade medan vi såg solen gå ner över savannen med zebror och olika sorters antiloper. Vi fick tillbringade natten på anläggningen. Hela anläggningen var jättefin och vi är väldigt tacksamma att vi fick tillbringa tid där med dem. 
 
 
 
 
 
 

Dagen efter skjutsade Anneli in oss till staden där vi besökte det högsta huset i Johannesburg och Apartheidmuseet. Så låt oss reflektera lite över Sydafrika. På ett sätt är Sydafrika väldigt likt Australien. Liknande natur, vägar, bilar, affärer, hus och på samma sätt ett nybyggarland. Kulturen verkar också vara liknande. Samtidigt som det känns som att man är i ett utvecklat västland befinner vi oss i ett land med konflikt och fattigdom. Deras historia med apartheid gör sig ständigt påmind och är hela tiden i luften. Den svarta befolkningen har såklart efter förtrycket mycket att ta igen och återupprätta. Ett berg av soci-ekonomisk/kulturella gör det svårt att ta den makt som de befolkningsandelsmässigt borde ha. Den vita befolkningen känner sig som att de ständigt måste skämmas, inte välkomna och bortkvoterade. Fattigdomen och klasskillnaderna skiljer sig mellan Nigeria och Sydafrika. I Sydafrika har man en stor medelklass som bor i gated-communitys och en stor underklass som bor i slumområden (såklart allt däremellan). Slumområdena är väldigt trångbodda och man ser utslagna människor som bara ligger längs vägarna, samlar skräp eller liknande. Jag tänker att om man inte har ett jobb blir det väldigt svårt att klara sig. I Nigeria är alla mer eller mindre fattiga och den generella levnadsstandarden låg. Det finns alltså en jättestor underklass och en liten medelklass och överklass där skillnaden mellan klasserna är desto större. Fattigdomen känns dock inte lika utslående. Det finns alltid någon att jobba för, något sälja eller något att odla. Man har alltså alltid ett sätt att försörja sig på, en yrkes värdighet och man är inte nödvändigtvis i samhällets utkant för att man är fattig utan en del av den som alla andra.

 

 

Senare på kvällen träffade vi en av de tyska internerna. Han kom precis från Nigeria och av en händelse skulle han till Sydafrika, samma stad och samma tid som vi var där.

Dagen efter begav vi oss åter hem till Nigeria ;)