Att resa i Nigeria
Hello long time no seige,
Jag kan nog konstatera att jag inte riktigt kommer täcka allt jag har vart med om och gör här nere, men ska försöka få med det viktigaste.
Förra veckan begav vi oss på äventyr i de allra östraste delarna av Nigeria. Det hela startade på tisdagsmorgonen då Otabor kom och hämtade oss. Först försökte vi hitta en busspark som kunde köra oss till rätt ställe. Vi hittade inte någon till det stället vi ville till utan fick ta en stad som var åt rätt håll och relativ nära. Ska säga att vi inte riktigt viste var vi ville, men en destination fick vi när vi väl hittat en buss. Transportsystemet i Nigeria är som allt annat lite annorlunda jämför med hemma. Det finns en mängd olika bussbolag. Dessa har olika bussparker. I dessa står det bussar och väntar, varje buss har en destination vilket du köper en biljett för. När alla biljetter är sålda och bussen är packad ger man sig av. Eftersom man inte vill riskera att köpa en biljett, vänta och sedan få beskedet att de inte sålt slut biljetterna eller helt enkelt behöva vänta jättelänge bör man resa till en större stad eller hitta en busspark där bussen redan är halvfull. Vi begav oss iaf iväg mot Abukaliki, vilket var en ca sex timmars färd bort. Eftersom det var en ganska lång resa hade folk ganska mycket packning vilket minskade utrymmet. Tyngden gjorde också att det var tungt för den stakars motor att ta oss upp för backarna. Inte riktigt säker på hur det fungerar med packning för jag har rest med oljedunkar, rissäckar gasbrännare och annat. Tror det fungerar så att man får ge chauffören en extra peng om man har lite mer packning. Läng vägarna ser man bussar som är fantastiskt packade, öppen bagagelucka med rep som håller all uthängande packning på plats och på taket. Det är mycket imponerande hur man lyckas få in alla packning och sedan passagerare. Man går efter principen att fungerar det så fungerar det, inte om det är säkert eller enligt några regler.
Resan var inte jätte komfortabel, då avståndet från ryggstödet till ryggstödet framför var kortare än lårbenet, speciellt för Otabor som är i 190cm klassen. Precis när vi kom fram till Abukaliki blev vår chaufför arresterad då han inte hade ett giltigt körkort och vår buss beslagtagen och transporterad till en myndighetsanläggning. När vi tagit oss från detta ställe hade det börjat bli sent och inga bussar gick dit vi ville, Obudo. Vi löste det genom att chartra en bil som körde oss dit. Denna tre-fyra timmar långa resa var väldigt trevlig. Det var lite svalare, bekväm bil och intressant landskap. Vi åkte genom landsbygden med byar och risodlingar. Det är i denna del av landet som man odlar det lokala riset. Vägarna var delvis de bästa jag sett och delvis de sämsta jag sett.
Bild: En vanlig by som vi passerade.
Väl framme i Obudo åt vi mat och tog in på ett hotell. Jag och Rita stannade i bilen när Otabor förhandlade fram ett bra pris för hotellet. Vårt utländska utseende brukar har en inflatorisk inverkan på priset, så lika bra att låta Otabor jobba i fred. Tidigt nästa morgon kom en bil, hämtade oss och körde oss till Obudo cattle ranch. Detta är en turistanläggning som ligger högt uppe i en bergskedja. Vi åkte och vandrade runt där uppe. Otroligt vackert. Inte vad man förväntar sig av det platta Nigeria som jag för det mesta har sett. Man kunde uppenbarligen se över till Cameroun, så förstår ni hur långt öster vi befann oss.
Efter att ha utforskat utsikten i några timmar funderade vi på var vi skulle härnäst. Eftersom det var tight med tid (Rita skulle resa hem snart) och pengar bestämde vi oss för att börja bege oss hemåt igen och försöka besöka nått på vägen hem. Resan hem blev mycket hoppigare där jag tror vi totalt gjorde sju olika byten från Obudo hem till Benin. När dagen började gå mot slut hade vi lyckats ta oss till Abukalika igen. Vi hade nu nästa fått slut på pengar men damen i hotellet gav oss ett stort rum för ett bra pris och bjöd dessutom på en förträfflig middag i hotellets restaurang, tusen tack! Dagens resa hade skett på vägar bestående av röd sandjord. Skumpigt och dammigt.
I duschen kunde jag se hur vattnet blev brunt och efter en lång dusch blev handduken ändå smutsig. Antingen var jag väldigt smutsig eller så borde jag se över mina duschrutiner.
Morgonen efter gick Otabor och tog ut pengar som vi fått låna av en vän. Resan fortsatte, olika bussar och bilar. Under resans gång lyckades vi slå rekord i antal personer i en bil, vi var nämligen 14 personer i en kombi, imponerande! Dessutom next level corruption, då chauffören i en vägspärr fick tillbaka växel på sin muta då han bara hade större sedlar.
Bild: Trångt i baksätet
Vi stannade i Enugu där vi ville försöka leta rätt på ett vattenfall. Det var inte det lättaste då lokalbefolkningen inte hade någon vidare koll på det. Vi lyckades tillslut hitta dit. Lite besvärande så behövde vi betala ett gäng grabbar att ta oss dit, för vår säkerhet... Det var visserligen väldigt svårt att hitta dit då det inte fanns någon som helst vägledning dit utan det var bara rakt ut i skogen och fälten. Det är lite såhär det är, ingen som helst infrastruktur runt turistnäring. För grottan med vattenfallet var superfin och häftig. Stor potential att göra till en turistattraktion. Men eftersom det knappt finns några utlänningar och Nigerianer inte turistar så blir det inget av det. Skatterna förblir gömda och glömda.
Bild: Som man ser var grottan väl gömd
Efter detta stop fortsatte vi vår resa hemåt, vi stoppade bara en kort stund vi floden Niger för att föröka få en närmare titt på den, vilket vi inte lyckades så bra med. Vi kom hem till Benin City ganska sent på kvällen. Efter dessa dagar har jag fått en inblick i hur det är att resa i Nigeria. Skulle säga att det är ganska lätt på så sätt att man inte behöver planera särskilt mycket utan det finns alltid bussar och bilar som går lite kors och tvärs. Det är dock trångt och ganska trafikfarligt.
/allt gott